Grundläggningsmetoder – Så skapas stabila byggnader

När vi bygger hus, är grundläggningen en av de viktigaste delarna. Grundens främsta uppgift är att överföra byggnadens laster till marken under. Den måste säkerställa att huset står stabilt över tid, utan att drabbas av skadliga sättningar eller andra problem. Valet av rätt grundläggningsmetod beror på vilken typ av mark vi bygger på och hur tung byggnaden är. Om markens bärighet är osäker eller varierande, måste en noggrann grundundersökning göras innan valet tas.

Man brukar skilja mellan två huvudsakliga metoder: ytgrundläggning och djupgrundläggning. Vilken som väljs beror på markens bärighet i de översta lagren.

Ytgrundläggning

När marken är tillräckligt bärig nära ytan används ytgrundläggning. Hit hör metoder som grundsulor, grundplattor och plintar.

Grundsulor och grundplatta

En grundsula är en utbredd platta under byggnadens bärande väggar eller pelare, som fördelar lasterna ner till marken. Grundsulor kan anläggas på naturligt lagrade jordar som sand och grus, packad fyllning eller berg. De utförs oftast av armerad betong och måste vara tillräckligt breda för att inte markens bärighet ska överskridas.

När en byggnad har en bottenplatta som täcker hela byggnadens yta kallas det en platta på mark. Här bestäms grundläggningsdjupet från markytan till undersidan av plattan, och måste anpassas efter markens egenskaper, risken för tjällyftning och eventuella närliggande byggnader.

En enklare ytgrundläggning kan också ske på plintar, vilket ofta används för fritidshus.

Plintar (grävpålar)

Plintar, ibland kallade grävpålar, är punktformiga fundament som byggs genom att gräva eller borra ett hål i marken och fylla det med betong. I vissa fall, särskilt i lös jord eller vid hög grundvattennivå, används foderrör för att stabilisera hålet. Plintar är en snabb och kostnadseffektiv metod, men de kräver tillräcklig markbärighet och är bäst lämpade för mindre byggnader.

Grundmur

En grundmur fungerar som en vägg som fortsätter ner i marken. Marken grävs ur till stabil nivå och på denna yta byggs muren av till exempel betonghålsten eller lättklinkerblock. Grundmuren bär oftast upp ytterväggar och ibland även bärande innerväggar. I hus med krypgrund används grundmur för att skapa ett utrymme mellan markytan och bjälklaget.

Djupgrundläggning

När markens bärighet nära ytan är otillräcklig, måste byggnadens laster föras ner till djupare, stabila jordlager eller berg. Här används olika typer av pålar.

Pålar

Pålning innebär att lasterna från byggnaden förs ner via pelare i marken till mer bärande lager. Pålning används ofta vid byggande på lera eller andra svaga jordar där risk för stora sättningar finns.

Det finns flera olika typer av pålar:

• Slagna pålar: Trycks eller slås ner i marken med pålkran.

• Pressade pålar: Pressas ner hydrauliskt, vilket är skonsammare och ger mindre vibrationer och buller.

• Borrade pålar: Används vid stenig mark, där en stålrörspåle borras ner och fylls med betong.

• Expansionspålar: Ett rör drivs ner i marken och expanderas hydrauliskt som en "Mollyplugg", sedan fylls det med betong.

Betongpålar används ofta tack vare sin anpassningsbarhet och kan nå djup på över 100 meter. Stålpålar är lättare att kapa och skarva och används vid mycket djupa pålningar.

Vid pålning grupperas pålarna i så kallade pålgrupper. Laster från byggnaden förs först till pålplintar och därefter vidare genom pålarna ner till undergrunden.

Stödpålar

Stödpålar används när man behöver nå fast berg under byggnaden. De förs ner tills de vilar mot berggrunden, som då tar hela belastningen. Den här metoden är mycket stabil men kräver ofta mer omfattande arbete och är därmed kostsammare.

Mantelbärande pålar

När berget ligger för djupt används mantelburna pålar. Dessa pålar utnyttjar friktionen mellan pålens mantelyta och omgivande jord för att bära lasten. I sand- och grusjordar används ofta friktionspålar, medan i lerjordar används kohesionspålar där kohesionskrafterna mellan lera och pålyta tar lasten.

Mantelbärande pålar är särskilt vanliga vid nybyggnationer och ombyggnader i tätbebyggda områden där markvibrationer och grundvattenvariationer kan vara ett problem.

Kompensationsgrundläggning

När marken är mycket mjuk men man ändå vill undvika pålning kan kompensationsgrundläggning användas. Då schaktas jord bort och ersätts med lättare material, som cellplast. På så sätt minskar trycket mot marken och risken för sättningar. Denna metod påminner lite om hur en båt flyter på vatten – huset "flyter" på den lättare markmassan.

Metoden används både för att kompensera för byggnadens tyngd och för att minska risken för ojämna sättningar.

Spontning

Vid djupa schakter eller vid schakt i lös jord kan jorden börja rinna in i schakten. För att förhindra detta slås eller borras en spont ner i marken. Spontning är vanligt när man gräver nära gator, hus och andra konstruktioner där markens stabilitet är avgörande.

Sponten kan vara en stålprofil som drivs ner med maskin eller en jet-injektionsspont som förstärks genom att injicera material i marken. Vid djupa schakter kan sponten behöva förankras med dragstag som fästs i berg eller ankarplatta.